Kärnan i Krishnamurtis lära framgår av hans uttalande från 1929, då han sade "Sanningen är ett stiglöst land". Människan kan inte finna sanningen genom någon organisation, något trossamfund, någon trossats, präst eller ceromoni, inte heller genom filosofisk kunskap eller psykologiska metoder. Hon måste finna den genom den spegel relationer utgör, eller genom att förstå innehållet i sitt eget sinne, genom iakttagelser, men inte genom intellektuell analys eller introspektiv dissektion. Människan har skapat sig föreställningar som skydd och säkerhet - religiösa, politiska, personliga. Dessa manifesterar sig som symboler, ideer, trossatser. Bördan av dessa föreställningar dominerar människans tänkande, hennes relationer och hennes vardag. Föreställningarna är orsaken till våra problem, för de avskiljer människorna från varandra. Människans uppfattning om livet formas av de begrepp som redan är etablerade i hennes sinne. Människans medvetande består av sitt innehåll och hennes liv domineras av detta innehåll som är gemensamt för hela mänskligheten. Det individuella utgörs av individens namn, framtoning och den ytliga kultur som uppstått genom tradition och miljö. Det unika i människan består inte av det ytliga, utan av total frihet från det gemensamma medvetandeinnehållet. Människan är således inte en individ.

Friheten är inte en reaktion; friheten är inte ett val. Människan tror sig vara fri eftersom hon kan välja. Friheten är att iaktaga utan målrinriktning, utan rädsla för straff eller förväntan på belöning. Friheten har inget motiv, friheten utgör inte slutpunkten för evolution, utan är det första steget i hennes existens. I iakttagandet börjar hon inse bristen på frihet. Att vara fri innebär att utan val vara medveten om vår dagliga existens och vårt handlande. Tanken är tid. Tanken uppkommer av erfarenhet och kunskap, som är oskiljaktiga från tiden och det förflutna. Tiden är människans psykologiska fiende. Vårt handlande är baserat på kunskap och därmed på tid, människan är således alltid en slav under det förflutna. Tanken är alltid begränsad, och således lever vi i ständig konflikt och kamp. Ingen psykologisk evolution förekommer.

När människan blir medveten om sina egna tankars rörelser, ser hon en åtskillnad mellan tänkaren och det tänkta, observatören och det observerade, den som erfar och det erfarna. Hon upptäcker att denna åtskillnad är en illusion. Först då blir iakttagelsen äkta, vilket innebär en insikt utan någon skugga av det förflutna eller av tiden. Denna tidlösa insikt åstadkommer en djup, genomgripande förvandling i sinnet.

Ett totalt förnekande är essensen i det positiva. Då vi psykologiskt förnekar allt det som tanken frambringat, endast då finns kärlek, som är medkänsla och intelligens.